Kalla Tårar...
|
Äntligen är min senaste bok som heter Kalla Tårar färdig.
Hur det går för dem som INTE får sin antikvitet högt värderad i Antikrundan? Hur tänker programledarna när det visar sig att tre mord har Antikrundan som minsta gemensamma nämnare? Och, vad händer när matglada, seglande, medelålders män, som envisas med att kalla sig grabbar, gör allt för att slippa lösa dessa mord? Läs Kalla Tårar så får du se. Beställ "Kalla Tårar" genom att Swisha till 1230701607 eller betala på PG936993-5
|
Smygläs lite...
- Tjejer, vill ni vara med på TV? sa Stefan och blinkade åt Anna.
- Va, var då? sa Agnes och nästan hoppade upp i sittbrunnen.
Anna pekade bort åt Strandverket.
- Antikrundan. Kolla kön, sa hon.
- Kom igen nu, sa Agnes och himlade med ögonen. Det är ju bara en massa pensionärer som tittar på Antikrundan.
- Jag och pappa tittar ju på det.
- Ja precis, sa Agnes blixtsnabbt som om hon väntat sig det svaret.
Moa-Maja kom upp ur salongen och kisade med ögonen mot ljuset.
- Vad är det för kö ni pratar om?
Anna pekade ännu en gång på kön längs med kajen.
- Man borde lämna in er där, sa Agnes. Ni är ju antika.
- Vilken bra idé. Kan inte du lämna in mig, sa Stefan med tydlig adress till Anna. Snälla! Kolla om jag är värd något. Hur tror du det skulle låta?
Stefan bytte till någon sorts hemmagjord skånsk dialekt i ett försök att låta som Knut Knutsson.
- Antikt och unikt exemplar i hyfsat skick, fortsatte han.
- Antik, absolut men knappast unik, svarade Anna som började förstå vartåt det barkade. Det finns gott om den här runda, bleka modellen.
Hon pekade på Stefans mage.
- Från 1967, fortsatte Stefan. Bra årgång. Inte det tråkiga tidiga 70-talet. Och inte det glättiga 80-talet.
- Vad gäller årtalet håller jag med, sa Anna som var född samma år.
- Fin Patina, något gisten men annars okej skick för sin ålder.
- Vet du något om hans historia? Hans så kallade proveniens?
Anna kliade sig på hakan, lade pannan i djupa veck och låtsades tänka efter. Agnes himlade åter igen med ögonen som den tonåring hon var. Moa-Maja fattade ingenting.
- Hmmm. Han tillhörde sin mor och far fram till 1986, sedan saknade han ägare under några år. Han var i en annans kvinnas ägo ett tag, vet jag, men sedan 1997 har jag haft honom.
- Inte bra med bruten proveniens, det drar ned värdet, sa Stefan och rynkade pannan i en bekymrad och allvarlig min. Är han pratglad?
Han for ut med pekfingret farligt nära Annas ansikte.
- Ja, tyvärr. Anna nickade besviket. Mycket.
- Det drar ned rejält, sa Stefan. Inte bra! Ett sånt här exemplar ska användas. Gör ni det?
- Jovars, bra på att snickra men inte så bra på att städa.
- Tror du han är värd något?
- Ingen a-aning, sa Anna och drog ut på a:et.
- Knappast någon större peng men har du tur får du nån tusenlapp av nån blind och döv, fortsatte Stefan.
- Jag ska ändå inte sälja honom, sa Anna och gav honom en puss.
- Ni är inte kloka nånstans, sa Agnes utan att le det minsta.
- Va, var då? sa Agnes och nästan hoppade upp i sittbrunnen.
Anna pekade bort åt Strandverket.
- Antikrundan. Kolla kön, sa hon.
- Kom igen nu, sa Agnes och himlade med ögonen. Det är ju bara en massa pensionärer som tittar på Antikrundan.
- Jag och pappa tittar ju på det.
- Ja precis, sa Agnes blixtsnabbt som om hon väntat sig det svaret.
Moa-Maja kom upp ur salongen och kisade med ögonen mot ljuset.
- Vad är det för kö ni pratar om?
Anna pekade ännu en gång på kön längs med kajen.
- Man borde lämna in er där, sa Agnes. Ni är ju antika.
- Vilken bra idé. Kan inte du lämna in mig, sa Stefan med tydlig adress till Anna. Snälla! Kolla om jag är värd något. Hur tror du det skulle låta?
Stefan bytte till någon sorts hemmagjord skånsk dialekt i ett försök att låta som Knut Knutsson.
- Antikt och unikt exemplar i hyfsat skick, fortsatte han.
- Antik, absolut men knappast unik, svarade Anna som började förstå vartåt det barkade. Det finns gott om den här runda, bleka modellen.
Hon pekade på Stefans mage.
- Från 1967, fortsatte Stefan. Bra årgång. Inte det tråkiga tidiga 70-talet. Och inte det glättiga 80-talet.
- Vad gäller årtalet håller jag med, sa Anna som var född samma år.
- Fin Patina, något gisten men annars okej skick för sin ålder.
- Vet du något om hans historia? Hans så kallade proveniens?
Anna kliade sig på hakan, lade pannan i djupa veck och låtsades tänka efter. Agnes himlade åter igen med ögonen som den tonåring hon var. Moa-Maja fattade ingenting.
- Hmmm. Han tillhörde sin mor och far fram till 1986, sedan saknade han ägare under några år. Han var i en annans kvinnas ägo ett tag, vet jag, men sedan 1997 har jag haft honom.
- Inte bra med bruten proveniens, det drar ned värdet, sa Stefan och rynkade pannan i en bekymrad och allvarlig min. Är han pratglad?
Han for ut med pekfingret farligt nära Annas ansikte.
- Ja, tyvärr. Anna nickade besviket. Mycket.
- Det drar ned rejält, sa Stefan. Inte bra! Ett sånt här exemplar ska användas. Gör ni det?
- Jovars, bra på att snickra men inte så bra på att städa.
- Tror du han är värd något?
- Ingen a-aning, sa Anna och drog ut på a:et.
- Knappast någon större peng men har du tur får du nån tusenlapp av nån blind och döv, fortsatte Stefan.
- Jag ska ändå inte sälja honom, sa Anna och gav honom en puss.
- Ni är inte kloka nånstans, sa Agnes utan att le det minsta.
